NY BLOGG
blä
Tristessens missisippi
Konstig, men självklar.
Men jag är ju lycklig som jag har det nu;
världens skönaste vänner/pojkvän/jycke/cpkisse/lya
Jag mår jättebra, jag har inga laster att smitta ner
den här deppbloggen med för tillfället. Det finns för mycke
ljust att kisa för just nu.
Men jag kanske bara har avsmak på livet
i sin tristess. Jag saknar förmågan att vara impulsiv.
Jag kanske saknar något rus.
Som kanske du frambringade?
Ingen vet.
Jag vet inte om det bara är den analkande våren
som sätter sina fotspår i vårt nylagda snötäcke.
Man saknar ju alltid sånt som man inte har.
Det är sanningens ord.
Inte olycklig. Bara uttråkad.
Visst?
You can't even understand
It's not getting easier
Skavanker
Det är något som skaver...
Sover du?
"Sömn är överskattat"
Ja, det vill jag lova att det INTE känns som klockan 03.48
en onsdagsnatt. Eller torsdagsmorgon.
Pick a point.
Jag vill ha tillbaka tiden då man var liten. Sprang på små
korta ben av oförstående och så levande lycka.
Tiden då man trodde att man skulle kunna glida igenom hela
livet som på en sån där töntig sportbana som dom sopar på
för att klotet ska åka fortare. Curling ja, så heter det.
Jag hatar sport!
När ska man hinna leva så som vårt sammhälle är uppbyggt idag?
Dom klagar på att dagens ungdomar är så stressade och allt för
destrukiva. Hmm, undra varför?!
Vi har en skolgång som redan i unga åldrar sätter en press på oss
som en tusenkilosvikt. Och inte nog med skolan. Många flyttar hemifrån,
eller kämpar redan som unga vuxna med hyror, tvätttider och husdjur.
Och körkort! Det måste man ju ha! För varje vän som får tillåtelse
att lagligt köra bil så känner man hur pressen ökar på en själv.
Och alla hormoner... Jag tjuter för att jag är glad, ledsen, arg, lycklig,
deppig och trött. När ska man hinna hämta andan?
När ska man hinna andas?
Men det är ju bara att slappna av. Och varva ner. Förutom det faktum
att varje gång kroppen vill vila och jag sluter ögonlocken så bildas
tusen orsaker att oroa sig över i min hjärna. Kommer jag hinna komma ifatt
innan studenten? Kommer körkortet att bli taget innan år 2029?
Varför blir mitt hår aldrig blont?! Shit, vad jag har mycket kvar att packa, kommer
jag hinna på tre dagar?
Och när man mot sin skräck, efter allt stret inte klarar av den milstolpe man
satt upp, vad gör man? Tillslut är raden av misslyckanden för lång. Man orkar
inte. Men det finns inget utrymme för att misslyckas! Och tillslut blir det för mycket!
Man orkar inte.
Inte för jag har varit med om det, men jag kan tänka mig att
det är liknande med den känslan av att vara inständ i en återvändsgränd.
Fast. Uppgiven. Ja, man ger upp.
Och när man istället flippar över på det och efter allt stret klarar av den milstopen
man satt upp, den lättnade... eller vänta. Vilken lättnad? Man hinner ju inte njuta.
Man har ju teorin kvar. Eller 20-sidors pm:et kvar tills imorgon.
När är det tänkt att man ska hinna andas?
Fröken Plätt
frökenSVÅR - Use my heart as you wish, it's already broken säger:
Undrar om jag är så svår som jag tror om mig själv.
Jag tycker personligen att jag är svår att leva med och så tänker jag
på alla stackars satar som måste leva bredvid mig och andas in mig.
Förutom mig.
Men samtidigt, vad tråkigt att vara fröken lätt, nätt, plätt,
inga inre eller yttre, eller undre skador.
En etikett mindre. En tillflykt mindre.
Härligt! Men farligt och skrämmande.
Vad dålig jag är på att skriva i denna förbenade blogg!
.. påtal om att min katt har en allvarlig störning i hjärnan.
Äter upp mina hörlurar, jag säger då det. ("säger Agda 87." typ. Men jaja.)
Måste bli en förbättring på.
Bloggen alltså.
"Blondes are for fun!"
Gick och tokblonderade mitt hår också..
Misslyckat? Jag är inte riktigt ense med mig själv om den saken.
Men vem bryr sig egentligen?! Varför ska jag se tillbaka på
mitt liv när jag är åttiotre och pratar med min sköterska
Fröken Nätt på ålderdomshemmet och sitter och ångrar
mig för jag inte försökte. Tillräckligt. Nånsin.
Vad är det för fel att likna morotsjuice i huvet?
Inget! Det kanske är personifierad vackerhet på sitt sätt.
Och det blir ett intressant test,
har man roligare som blond?
Jag återkommer med alla protokoll och testresultat.
Nä, jag tror jag gömmer mig nog i frökenSVÅR (, med stora versaler i ordet SVÅR - Alltid)
iallafall ett tag till. Fröken Plätt är nog inget för mig trots allt.
Det skulle bli för tomt utan all misslyckad kärlek,
alla sömnproblem och panikattacker. Dom är ju trots allt
en del av vad jag blivit, en stor del av den jag är nu.
Det skulle bli för tomt utan alla gråa dagar.
Varning för ras
När kan man börja andas igen?
Som en explosion av atom glider du
fram och raserar allt till grunden med
dina löften om verklighet.
Om det är världen som skapat dig för en anledning,
vilken i sånna fall? Så känns det nu när du
tar sönder mig gång efter gång.
Jag kan inte följa alla lagar som du skapar,
jag är inget tamt djur du brilliant kan träna till lydnad.
All ilska, all trötthet, all svartsjuka och all stress
är sådana saker jag måste få släppa fram, släppa ut.
Jag måste få andas, du kväver mig!
"Du ska inte alltid få som du vill"
Men jag får ju aldrig som jag vill..
"Nej, du ska aldrig få som du vill."
Finns det en anledning till planerna om
att leva resten av mitt liv med dig?
.. Om jag aldrig får som jag vill.
Om vi aldrig kan vara vi två.
Det är som du backat tillbaka alla
steg vi tagit, exakt i samma fotspår.
Du lämnar mig ensam och rädd.
När du säger att du inte har tid att
hålla om mig, menar du då att
du inte tycker att jag är vacker längre?
Så som du gjorde i början, på nått konstigt vis.
Du säger det inte lika ofta iallafall.
Jag är utless på att vara arg på dig,
min ilska äter upp mig inifrån.
Jag har inga tårar kvar att slösa på
dig. Varken verkliga eller falska.
Intriger i sin höga grad, men det som
vi håller på med är inte normalt.
Och det läskigaste är att nu när jag
nästan fysiskt får mota ut dig och
dina ännu viktigare vänner, ut från mitt
liv en kort sekund, så känner
jag för första gången; Äntligen kan jag andas.
Jag älskar dig kanske inte mer eller mindre,
men annorlunda än vad jag älskat någon annan
någon stans förut, men utan en enda tår fälld
så undrar jag om det är tillräckligt.
Tillräckligt för både dig och mig.
Älskling, har vi nött varandra redan?
Luft
även fast du finns alldeles intill.
Jag hatar när du trollar och
förvandlar mig till något till och med mer
osynligt än luften i dina lungor.
Jag hatar att du behöver den mer än mig.
Jag hatar att det alltid står något i vägen.
Jag borde egentligen se på Desperate Housewifes nu
Ursäkta mig,
men du medför inte bara kärlek utan också ångest
och förtvivlan.
Jag trodde du var ute ur mitt liv. Igen.
Även fast jag inte ville.
"Du är mitt allt. Du är
det finaste jag har
och nånsin haft. Jag
har aldrig förstått
varför du hittade
mig, men jag är så
glad att du gjorde det
det. Mina senaste
två år har varit som
ett sjukt helvete och
jag har varit som en
fucking stenstaty
som har knaprat
lyckopiller för att ens
överleva. Med dig
glömmer jag allt det.
Jag behöver inte ens
älta all den skiten
med dig, för du
förstår ändå. Jag
kan se oss
tillsammans om flera
år och jag älskar
99,9 procent av dig.
Jag fattar inte hur du
tror att jag jämför
dig med pengar eller
nån annan. En miljon
skulle se lite ut
bredvid dig och
nån annan för mycket.
Det finns
bara du för mig. Jag
önskar att jag hade
träffat dig tidigare.
Jag älskar dig så
mycket och jag gör
vad som helst för att
vi ordnar det här.
Jag fattar inte hur vi
kan ha nött ut nått
så bra. Tårar faller
inte för ingenting,
eller hur? Jag går
sönder utan dig
älskling och jag
älskar dig så mycket
att jag inte kan
beskriva det. Jag
hoppas att du hittar hem
nån dag.. Jag
kommer iallafall
vänta på dig."
176 ord av sanning.
det känns som att jag bara skriver i den här
fittbloggen så fort jag mår dåligt, och vet ni vad?!
Det är helt sant.se!
Jag har inte samma behov
av det när jag mår bra, så den som vill kritesera mig,
VARSEGOD!
Det är ett faktum att min blogg endast består av
tradgedier och tomma öden, ur min synpunkt dock.
Sida efter sida med lyckofulla happenings och
ett belevrat liv fullt av klyschor och fulländande
mirakel kommer aldrig ses i .. Sagan om Sara.
Men för all del, tro inte att jag är jordens mest
deppade människa, för då får ni helt fel inställning.
Det är bara så att jag inte är en sån människa som
tycker om att skriva att mitt liv är perfa med hjälp
av vokaler och konsonanter.
Och jag blir då arg på mig själv för att jag missade
Desperate Housewifes!
Great serie by the way
BABY<3
Syskon, Vatten, Grannarna, Hjärtslag,
Hud, Familjen? Borta, Linköping, Ängeln,
Vänner, Kaffe, Kärlek
.. Sagan om Sara.
You make me feel so good
Du har varken rätt eller befogenhet.
Det enda du kan göra nu är att förstå
och du är faktiskt oanat duktig på det.
Men jag är rädd och du måste kunna
se det från mina ögon och inte bara
tycka att jag är konstig som ryggar undan.
Det är svårt baby, det känner du också,
men man kan inte bara leka sig igenom
livet felfritt och koncist.
Ibland måste det nog vara svårt för att det inte
ska kortslutas och det är väldigt otäckt att älska
någon och gå och hoppas varje dag att den
inte försvinner, men du är värd det.
Och jag är glad att du inte gav upp och att du
vet att du gjort fel och att du visar det varje dag.
Jag skulle inte klara av ett avslut, en vecka,
en höst, en natt till utan dig.
Jag älskar dig.
ASSHOLE
Den luktar inte dig längre och jag
tror att det är en bra sak. Minnena
av dig finns inte längre kvar här, utan
ligger i en kasse gjord av plast.
Mina känslor har för länge
sen ebbats ut likt havet. Jag vet att du
är med någon annan nu och älskar
henne som du aldrig älskade mig
och jag kan inte ens förmå mig att
känna ett jota. Jag saknar dig inte ens
fast du är och kommer förbli en av
dom människor jag älskade mest. (För alltid)
Du kommer alltid va top5 fast du har
äckel ingrott i dina muskler och ingen
kärlek innanför ditt skallben.
Jag är ledsen, men jag är utdömd med
att utebliva känslor, så det jag kan säga
är bara: Ha ett bra liv och lycka till!
Du lämnade mig tom.
Jag hatar dig
Jag ville att vi skulle löst det här, men
utvägen var knapp och alternativen för
få och vi klarade helt enkelt inte av det.
Är vissa människor menade för varandra
och vissa inte. Är det liksom förutbestämt?
Jag älskade dig på riktigt faktiskt och jag
är nästan säker på att du gjorde detsamma,
men vi klarade inte av det bara.
Ibland är det så enkelt fast ändå så komplicerat.
Jag ljuger om jag säger att jag inte kommer
sakna dig, men jag vet att trycket har redan lättat.
Det gjorde samtidigt som du gick och inte nog med
att du lämnade mig för en liten söt flicka som är
perfekt-smal, perfekt-blond, perfekt-liten och har långa
ögonfransar, du var tvungen att stjäla mina känslor
med dig. Jag får inte ens lov att vara arg på dig.
jag får bara lov att vara tom.
Det kunde ha gått, men jag var för trasig, du var för
trasig och vi var helt sönderslagna tillsammans.
I sanningens timme måste jag väl erkänna att det
känns ganska kasst att du lämnade mig för en
människa som aldrig kommer att uppskatta dig som
jag gjorde, en människa vars egoism är mer nött
än någon människas världen nånsin skådat.
Jag vill ändå hoppas nån stans att jag var bra för dig.
Hoppas, hoppas.
Jag saknar dig.. Jag hatar dig så!
Love or hate tradigy
lopp för dig så är jag så sjukligt trött på att bli tagen för
given. Jag vet inte hur jag ska göra för jag älskar
dig. Jag gör faktiskt det. Jag trodde aldrig att jag
skulle fatta tycke för någon med snopp mer i hela
mitt liv, men så kommer du och sumpar allt med
att leva som sexuellt aktiv celibat och glömma allt
som hade med känslor att göra. Jag tackar lika mycket
som du gjorde mig den största otjänsten i hela
världen.
Vi sårar varandra lika mycket som vi inte
klarar av att vara utan varandra.
Jag vill bara släppa dig som en pappersnäsduk
mot marken, men jag klarar inte av det. För hur mycket
vi än bråkar och hur mycket en knytnäve hänger i
vårt syre för att visa ren ilska så kommer jag alltid älska
dig och dt du har gjort för mig. Vi bråkar och det är
klart att jag blir ledsen och mår dåligt, men när
jag mår bra med dig så mår jag bättre än jag trodde
lycka var.
Du gör mig lika lycklig som olycklig.
Jag klarar inte av en natt utan dig för att jag är
rädd för det svarta mörkret utan för att jag inte
klarar av den oro och ångest som följer med
din frånvaro. Det är läskigt hur lika vi är och
hur mycket vi ska straffas för det. Allt kunde
vara så bra, men jag tror att vi blir frustrerade för
att det saknas något i varanda att tycka illa om så
vi blir tvungna att hata dom egenskaper i varandra
vi båda behöver för oss överlevnad. Och det gör ont
i mig för BABY, jag vet att det vi har är äkta, utan plast
och illusioner, precis som min syster sa idag;
- Nu kan jag relatera till dig och Robin som med mig
och Big för den här gången så vet jag att det är äkta.
Och syster säger aldrig det hon inte menar renhjärtat.
Jag vill inte förlora dig lika mycket som jag är
skräckslaget paralyserad för att göra det.
Så snälla älskling, kan vi lösa det här?
Kan vi sluta ta varandra för givet och känna tillgivenhet
och angelägenhet till något vi båda vill kämpa för, men
vi vet inte om vi orkar. Vi måste bara försöka uppskatta.
JAG HATAR DIG LIKA MYCKET SOM JAG ÄLSKAR DIG.
